Här berättar Sofia Lindh, utbytesstudent i Mexico 2006, om uppdraget som skolinformatör:

Vill du berätta om ditt utbytesår?

Så fort jag fick frågan stod svaret klart som korvspad – absolut! Snabbare än en orm högg jag på erbjudandet. Jag skulle få besöka två gymnasieskolor: Värmdö gymnasium i Stockholm tillsammans med Nicole Betty och Dylann Crichton, från Nya Zeeland och USA, och S:t Eskils i Eskilstuna med Lei Zhou från Kina. Syftet var att informera, inspirera och få fler att bli utbytesstudenter – och kan man tänka sig ett noblare uppdrag än det?

Vem skulle frivilligt missa chansen att dela med sig av minnena från den bästa tiden i sitt liv? Vem skulle kunna avstå från att blicka in i sina medmänniskors stora, oskyldiga ögon, och berätta för dem om hur världen kan vara så mycket större än vad man först trodde? Vem skulle kunna motstå att kanske bli den avgörande faktorn som inspirerar en människa att välja en väg som kan komma att förändra hennes liv? Inte undertecknad, i alla fall.

Efter en veckas förberedelser och pusslande var vi redo att göra det stora framträdandet på Värmdö. Vanligtvis tillbringar jag fem av veckans dagar där, så att komma dit på dagen D, fredagen den artonde januari, skulle väl inte kräva någon extra ansträngning – men hej, vad jag bedrog mig där! Alltifrån kontaktlinser till blåmärken och grävskopor verkade delta i en konspiration för att försena mig. Trots det lyckades jag genom något mirakel komma fram i tid och hitta Dylann och Nicole på Gullmarsplans tunnelbanestation. Vi var förväntansfullt nervösa när vi, beväpnade med PowerPoint-presentationer och en fet bunt AFS-tidningar, gav oss in i skolan, hittade stora skrivsalen och träffade de två lärarna som bjudit in oss. Sen blev vi lite mer vanligt nervösa när vi upptäckte att Nicoles och Dylanns presentation inte kunde spelas upp på datorn.

Två klasser förstaringare kom trippandes in i den stora salen och släntrade in bland de uppställda stolarna framför vårt podium. ”Det ordnar sig, tjejer. Det fixar sig, ni kan det här!” Och visst fixade det sig. De två utbytesstudenterna berättade fritt om sina respektive länder och skillnader de upplevt i Sverige. Man såg inte ett spår av nervositet, inte utanpå i alla fall. Ett fåtal av ettornas händer sträcktes trevande upp i luften för att ställa en eller annan fråga, men i allmänhet var det tyst bland våra åhörare. När det var min tur att äntra podiet för att berätta lite om landet jag åkte till förra läsåret, inledde jag med en enkel fråga: ”Finns det någon här som vet något om Mexiko?” sa jag med glättig röst. Min blick for över stolsraderna. Två klasser, det är sextiofyra ungdomar, och inte en enda kunde nämna ens de vanligaste fördomarna om landet. ”Ingen här som har käkat tacos nån gång?” sa jag förvånat, och möttes av tystnad.

Att hålla en presentation inför en publik som är lika interaktiv som ett vedträ är inte det lättaste, konstaterade jag när jag klickade fram de olika bilderna i presentationen. Men när eleverna hade gått kom en av lärarna fram till oss och sade ”det märktes verkligen att de var intresserade! Ja, vanligtvis brukar de alltid sitta och prata hela tiden”. Jag blev minst sagt förvånad: det jag hade tagit för träig tystnad var i själva verket intensivt lyssnande blandat med blyghet! Nicole, Dylann och jag tackade för oss och studsade ut ur Värmdö gymnasium, höga på den där känslan man får när nervositeten försvinner och man står kvar och inser att man faktiskt gjorde riktigt bra ifrån sig.

Fyra dagar senare var det dags att slå S:t Eskils gymnasium med häpnad. När jag steg av tåget i Eskilstuna hade jag med mig ännu fler tidningar än till Värmdö, en badboll med ett pedagogiskt jordglobsmotiv och min Mexiko-presentation. Och den här gången visste jag bättre hur jag skulle hantera en tyst publik! Lei och hans värdpappa Hans Bohman plockade upp mig på mig på stationen, och efter att ha pratat ihop oss åkte vi till skolan. Hans verkade inte alls vara orolig inför presentationen, och min inställning var att ta det som det kommer, men Lei blev mer och mer nervös.

Klassen vi skulle hålla presentationen för var esteter som gick andra året på S:t Eskils. Precis som ettorna på Värmdö var de tysta, men på ett tryggare och mer avspänt vis. Det blev riktigt lyckat! Det underlättade antagligen att det var en mycket mindre grupp människor vi stod framför i ett mycket mindre klassrum än på Värmdö gymnasium. Lei, som hade varit jättespänd innan, gjorde väldigt bra ifrån sig när han berättade om sin livsstil i Kina och omställningen till att leva i Sverige. Att han skrev en fras på kinesiska på tavlan var också uppskattat.

Min presentation om att vara utbytesstudent gick smidigt – men jag kunde inte låta bli att krampaktigt krama den uppblåsbara jordbadbollen i famnen. Om Lei blev av med sin nervositet under presentationens gång, var det tvärtom för mig: jag kom in, lugn som en indisk ko, och kom ut med handsvett och skallrade tänder. Men jag tror att vi lyckades: våra åhörare hade tagit intryck av oss.

På tåget på vägen hem funderade jag över presentationerna. Jag hade haft riktigt roligt, det gick inte att förneka, men det som fick mig att känna att jag hade gjort ett bra jobb var någonting annat: kanske skulle den där tjejen som ställt några frågor efter presentationens slut bestämma sig för att bli utbytesstudent, hon med. Kanske skulle hon en dag stå framför en annan skolklass någonstans på en annan kontinent. Kanske skulle hon i sin tur få någon annan att ta steget ut i världen.

Om jag är nöjd med min insats? Svaret är klart som korvspad – absolut.