Min andra månad i Las Palmas har passerat och mycket har hänt, framför allt har den senaste tiden varit känslomässigt jobbigare än den första tiden.
För sådär tre fyra veckor sedan var jag ganska nere. Jag var ännu inte riktigt van vid skolan, jag hade fortfarande inte riktigt hittat min plats där, jag fick anstränga mig mycket för att ha någon form av konversationer med folk och jag hängde inte med på lektionerna. Ovanpå detta kom jag inte alls överrens med min värdbror, han kontrollerade allt jag gjorde och sade till mig för minsta sak jag glömde diska eller glömde ställa undan och vi hade aldrig några normala konversationer. Allt detta gjorde att jag kände mig ensam och också uttråkad. Jag fick aldrig hemlängtan men jag började sakna folk hemma eftersom jag hade behövt prata med någon jag känt mer än en månad.
Det hela fortsatte på ungefär samma sätt men jag började må bättre i och med att jag kände mig tryggare i skolan och kom närmare folk där. Däremot började det märkas att min värdmamma gett upp med att göra något åt min värdbrors beteende, och för två veckor sedan berättade Rafael, min mentor från AFS, att de tänkte försöka hitta en ny värdfamilj åt mig. Det kändes lite som om mina rötter drogs upp ur marken, som om den plattform jag hittat att stå på gick sönder lite gran, men mest kände jag mig tacksam att han sett att jag mått dåligt och att AFS verkligen gjorde allt for att vi studenter skulle må bra.
Samma helg var det läger på Tenerifa och mitt humor steg snabbt. Vi hade otroligt kul och lekte massa lekar och pratade en massa och jag har aldrig känt en sådan gemenskap mellan en så pass stor grupp av människor (över 15 stycken). Jag kände mig inte längre ensam for jag visste att vi vara flera som gick igenom samma sak och att vi alltid kunde höra av oss till volontärerna vad vi än kände.
Nu är jag hos den nya familjen, som som tur är bor nära min skola så jag kan gå kvar och ha kvar mina vänner. Lägenheten är väldigt liten och vi sover nästintill på varandra, men här kommer jag må mycket bättre och kunna vara en del av ett normalt familjeliv. Jag är så otroligt tacksam mot AFS som ordnade det här utan att jag behövde säga mer än att jag inte trivdes med min värdbror. Dock är mitt humor lite oroligt just nu för att jag inte hunnit vänja mig med min nya situation. Jag saknar mina närmsta vänner här – som är bortresta den här helgen – eftersom de är min bästa trygghet, efter Rafael, och jag vill på något sätt placera in dem i min nya verklighet.
Det är en märklig upplevelse det här, att vara borta så länge från sitt vanliga liv och samtidigt leva här så pass kort, för just nu känns det som om livet har är väldigt tillfälligt. (Antagligen kommer jag att behålla en del vänner härifrån efteråt och då är det inte längre tillfälligt förstås.) Redan nu har jag lärt mig saker om mig själv och framfor allt insett att mycket av det som jag brukar oroa mig för hemma bara är struntsaker. Igår längtade jag efter att få baka hemma i Sverige med vänner eller med min syster, men livet här är för spännande, även om jag ar uttråkad ibland, för att vilja åka härifrån.