En månad i Las Palmas på Gran Canaria och glädjen är stor. Jag har gått fyra veckor i skolan så nu har jag lite kompisar där och spanskan börjar flyta på allt bättre. Min värdmamma, Rosi, trivs jag verkligen med. Hon är öppen, förstående och oftast glad, och det känns som jag känt henne mer än en månad. Min kontaktperson (eller vad det kallas) för AFS här i Las Palmas tycker jag också mycket om. Han heter Rafael, är runt 60, skulle jag gissa, och skämtar jämt. Hittills har jag träffat honom flera gånger i veckan så han är som den värdpappa jag inte har. Min värdbror, Aitor, kommer jag inte så bra överrens med däremot. Han har alltid bott ensam med sin mamma och är ganska bortskämd. Nu bor jag här och tar en del av den uppmärksamhet han är van att få från sin mamma så han är nog avundsjuk. Han pratar inte med mig om det inte är nödvändigt, men vi bråkar i alla fall inte. En bra sak har han gjort i alla fall: presenterat mig for sin vän David som nu är min kompis. Genom David har jag också tre andra vänner: Isaac, Rosa och Raquel.
Någon kulturkrock har jag inte märkt av, mer än att man här skriver rent alla inlämningsuppgifter i skolan, vilket jag inte är van vid, och att ordet “kanske” betyder kanske. Jag är van vid att om man säger “vi kanske ses imorgon” så ringer man om man inte ses, detta gör inte de jag träffat här, de ringer ifall man ska ses inte annars. Självklart finns det andra saker som skiljer sig, men de har inte lett till några krockar. T. ex. har man alltid skor på sig inomhus, man äter lite annorlunda tider, många killar rakar benen (eftersom elitidrottare gör det) och många har örhängen (dock bara i ena örat men det ar faktiskt vanligt med glittriga), man pratar mer med folk man inte känner och niar äldre personer man inte känner väl, man behöver dubbelt sa många papper och stämplar som i Sverige ifall man ska t. ex. anmäla sig till en kurs eller köpa studentrabatterat busskort, osv.
Detta är saker jag sett har i Las Palmas som inte är som jag är van med hemifrån men det är inget jag haft svårt att anpassa mig till. En av toaletterna i lägenheten fungerar bara ibland och vi har små kackerlackor i köket, annars är allt bra, haha.
Än har jag inte haft någon hemlängtan. Visst saknar jag folk hemifrån ibland, men jag trivs så bra här och det är sa mycket mer jag vill göra här, se mer av ön, lära mig mer spanska och inte minst lära känna alla bättre som jag precis lärt kanna. Så Stockholm får vänta ett tag även om staden längtar efter mig så det gör ont.