En Valborg att minnas

Att fira sina egna traditioner på okänt ställe är som att få katt och råtta att bli kompisar. Det går helt enkelt inte.

Jag minns den 30 april för tre år sedan som i går. Jag och min bästa kompis Beto var ensamma hemma hos honom och försökte komma på ett sätt att fördriva tiden.

Vi satt och tittade på gamla foton när jag kom på att 30 april faktiskt är Valborg i Sverige. Beto tyckte det verkade roligt. Ännu en anledning att ha fest, som han brukade säga. Men sedan kom frågan jag fasade:

- Vad är Valborg?

Jaha, tänkte jag, hur ska detta gå. Jag är världens sämsta berättare och ännu sämre på att förklara saker.

- Man gör ett bål av gamla pinnar, började jag. Ju större hög desto bättre. Sen samtidigt som man tänder elden välkomnar man ljuset och våren med musikens hjälp.

Men när jag sedan försökte förklara att våren egentligen kommer tidigare i Sverige, tappade Beto intresset och gick in på sitt rum.

Några minuter senare kom han tillbaka med en ask tändstickor och ett par stenar.
-Nu ska jag ge dig ditt livs bästa Valborgsfirande Johanna, sa han till mig och ledde mig mot taket.

Majbål på taket
Betos tak är det härligaste hustak som jag någonsin sett. Det är som en extra våning med himlavalvet som skydd. Om man tittar i nordlig riktning ligger stadens finaste park där och i motsatt riktning breder stadens lampor ut sig.

Där satt vi som omringade av ljus från parken, himlen och staden. Beto byggde ett majbål och tände eld. Tändstickorna sprakade till och slocknade.

- Jaha, ett år till nästa Valborg, fnittrade jag. Men just detta år kommer jag alltid att minnas.

Hela staden vaknar
Vi lade oss ner på den svala cementen. Man kunde ana jublet från fotbollsstation när Motagua gjorde mål.
Under fotbollsmatchen vaknade staden.

Målgörarens segergest fick publiken att jubla. Publikens jubel fick alla bilförare att tuta. Bilhornens tjut fick hundarna att skälla. Hundarnas skall fick kyrkovaktmästaren att ringa i klockarna. Så hade hela staden vaknat.

Där låg vi, jag och min bästa kompis och lyssnade på det jubel som nu tonade bort. Vi gjorde vågen för att känna att vi också var delaktiga.
Ju längre tiden stred ju fler stjärnor visade sig. Efter ett tag kunde man urskilja två stjärnor som verkade vara extra nära varandra. Beto pekade och sa:

-La estrella a la derecha es tuya y la otra es mia. No importa donde estemos, Suecia o Honduras, y aunque mi dia sea tu noche y tu noche sea mi dia. Siempre vas a ser mi mejor amiga, al otro lado del mundo.

(- Stjärnan till höger är din, och den andra är min. Var vi än befinner oss, Sverige eller Honduras, och även om min dag skulle vara din natt och din natt vore min dag kommer du alltid att var min bästa vän på andra sidan jorden).

Dessa ord kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.
Det är så skönt att veta att vad som än händer så kommer jag alltid ha personer vid min sida som ställer upp för mig i vått och torrt.

Så fort jag känner mig ensam är det bara att titta på himlavalvet så känner jag hur de två stjärnorna vakar över mig och allt jag gör.

Epilog
Mitt år slutar inte här. Nej, absolut inte.
Jag lever fortfarande på mina erfarenheter och kan alltid dra nytta av dem.
Jag lärde mig allt ifrån att övervinna min mörkrädsla till att inte döma människor efter deras utseende.
Honduras, landet, kulturen, folket, traditionerna. Allt detta har skapat mig. Nu vet jag vem jag är.
Jag är Johanna.

Johanna Jers, skolprogrammet Honduras, 2002-2003

Ett brev från Spanien

God Jul och Gott Nytt År!

Jag kan inte förstå att det redan har gått nästan fyra månader sen som jag stod, nervös och förväntansfull, på Arlanda och kramade hejdå till Lena. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig i Spanien. Det enda jag visste om min nya ”familj” var att de bodde i Getxo, vad de jobbade med och så hade jag sett en bild på hela familjen. Om skolan visste jag ingenting och självklart visst jag ingeting om hur folket i Spanien är.

Jag var faktiskt inte alls särskilt nervös när jag mötte min familj för första gången och det behövde jag inte vara heller för de visade sig vara jättesnälla. Min familj här består av pappa Juantxu (x:et uttals som ch), samma Mertxe, syskona Gonzalo (20 år), Bruno (16 år) och Carlota (12 år). Jag gillar dem allihop och har lärt mig att vara en i familjen. De har alla sina personligehter. Juantxu är en man som njuter av livet, gillar att se på kulturella filmer (när Mertxe är med, annars kan han även titta på program som är mindre kulturella som ”¡Mira quién baila!” (en tävling där berömda personer dansar och folk ringer in och röstar på dem)), han gillar även fotboll och att läsa böcker. Mertxe är helt klart chefen i familjen. Bruno förklarade en gång familjen så här: ”Min familj är en total katastrof. Allt skulle gå åt pipan, om det inte vore för min mamma”. Det tycker jag är en talande förklaring! Jag pratar mycket med Mertxe, det är antalgligen den person i familjen som jag pratar mest med.

Okej, syskonen i kortfattade meningar:
Gonzalo: gillar politik och diskussioner, äter snabbt och mycket (förstår inte vart all mat tar vägen!) och gillar även att läsa böcker och se på filmer.
Bruno: skojaren och festprissen i familjen. Han pluggar i Frankrike, så jag ser honom bara på helgerna och knappt då heller för han är alltid ute med sina vänner. Han har en ändlös rad med vänner.
Carlota: den smarta av syskonen. Hon pluggar mycket och håller även på med flera sporter. Nästan varje helg har hon ett kalas att gå till, för även hon har hur många bekanta som helst.

Att ha många vänner är något som nästan alla i Spanien har. För mottot är ”vivir en la calle” vilket ordagrant betyder ”leva på gatan”. Men det betyder inte att alla är uteliggare, utan att varje helg är alla ute på gatorna, besöker barer, pratar eller bara strosar omkring i staden. När du är ute på natten är det alltid så fullt på gatorna i centrala Billbap, att du får tränga dig fram! Jag gillar livet att alla är ute på helgerna och jag gillar även lyxen att alltid ha tunnelbanan som tar mig hem dygnet runt. Annorlunda mot näset!

Skolan är väldigt annorlunda. Först hade jag ingen aning om hur allt
funkade, men nu har jag koll på det som tur är. Vi har en rast på hela dagen, den är 30 minuter lång. Mellan lektionerna
annars har vi ungefär två minuter, så då hinner vi bara ta upp böckerna
till nästa ämne. Vi har ingen lunch i skolan, så jag äter när jag kommer hem ungefär vid 15-tiden. Frukost äter jag vid 07-tiden, så när man kommer hem från skolan är man hungrig! Men då äter man alltid två olika rätter. Maten är väldigt annorlunda, men jag gillar den mycket. Även om ibland har jag lust att äta något riktigt svenskt som kokt potatis, kött och brunsås! Jag har knappt ätit potatis sen jag kom hit. Okej, jag har ätit chips, pommes frites och små potatisbitar i vissa soppor, men inget mer! Stor förändring för mig som kommer från potatisens förlovade land. =) Däremot har jag ätit mycket mer fisk här. Jag bor ju alldeles vid kusten och här i Baskien är fisket en viktig näringsgren. Även matlagningen från Baskien är känd i hela Spanien och det förstår jag, för den är utmärkt.

Baskerna är ett speciellt folkslag. Jag hör en hel del om ETA, men alla som jag har pratat med tar avstånd från dem och det är inte så att du går omkring på gatorna och är rädd att de ska attackera dig. Men du bör inte gå runt med den spanska flaggan eller lovtala Spanien högt på gatorna, för det finns folk som kan ta illa vid sig. Språket baskiska är de väldigt stolta över och det är obligatoriskt att lära sig det i skolan, om du inte kommer från ett annat land eller en annan del av Spanien. Jag har det som skolämne och det är svårt, för det är helt unikt och liknar inte spanskan ett dugg. Men det är väldigt intressant. Jag tränar volleyboll i ett lag här. Laget heter ”Aixerrota” och tränaren pratar bara på baskiska, men som tur är översätter mina lagkompisar det till spanska. =)

Stephanie har skrivit i ett brev och frågat om jag tänker och drömmer på
spanska. Svaret är att just nu är allt en blandning. Jag drömmer och tänker i ena stunden på spanska, i andra på svenska. Det är som min dagbok här, ena sidan är skrivit på svenska och andra på spanska! Jag förstår i princip allt nu, men när jag pratar så finns det många grammatiska fel och rätt så ofta hittar jag inte de ”rätta” orden. Men jag kan alltid prata med folk och gör mig alltid förstådd.

Jag har hur många bekanta som helst och börjar även få riktiga vänner nu, som jag kan prata med om i princip allt. Det känns väldigt skönt. De som jag går ut med på helgerna går i en annan skola. Men det gör inget för i min skola har jag även där en massa folk att vara med. Fast dem brukar jag inte gå ut med. Jag har även lärt mig att uppskatta mina vänner i Sverige. Ni är underbara allihop, kom ihåg det! Jag har en telefonbok som dignar med konstiga namn nu… Jag kan fortfaranade inte alla namn i min klass. Baskerna har en förkärlek till bokstaven x, vilket krånglar till allt en hel del. =)

Nu ska jag för första gången i mitt liv fira jul i ett annat land och utan
min familj. Självklart saknar jag dem, men samtidigt tycker jag det ska bli jättekul och spännande att fira jul här. Maten, traditionerna, prydnarna, vädret och mycket annat är annorlunda. Det är inte alla som får möjligheten att fira en spansk jul med enbart spanjorer. Jag är jätteglad att jag har fått göra den här resan!

Nu vill jag önska er alla en riktigt God Jul och Gott Nytt År!

Massor med julkramar från
Anna

Anna Björsell, skolprogrammet Spanien, 2004-2005