Min andra familj

De säger att jag ska kalla dem mamma och pappa, men hur ska jag kunna kalla en vilt främmande kvinna för mamma? Ett halvår i ett helt främmande land som volontär ligger framför mig.

Tiden från att jag bestämde mig, ansökte och blev antagen, till att jag står på Arlanda är inte lång. Många tycker jag är galen men jag känner hur rätt det är. Jag ser en möjlighet att lära mig något genom att bo och jobba i en annan kultur och visst växte kunskaperna om mig själv och andra!

Vilt främmande mamma
Jag kommer till en liten by i Ghana och möts av min värdfamilj som jag ska bo hos under mitt halvår. En äldre man och kvinna, deras 30-åriga dotter och hennes barn som precis hade lärt sig att gå. De säger att jag ska kalla dem mamma och pappa och att deras dotter nu är min syster. Jag har ju redan både mamma, pappa och syskon hemma i Sverige, hur ska jag kunna kalla en vilt främmande kvinna för mamma?

Allt är nytt. Dessa människor som nu är mina så kallade föräldrar, den konstiga maten som ska ätas med handen och tristessen. Jag har ingenting att göra om dagarna. Min syster lovar att följa mig till skolan där jag ska arbeta, men skjuter upp det hela tiden. Det är annat som kommer emellan och jag sitter som ett frågetecken på en pall mest hela dagarna.

Till slut följer hon mig till mitt jobb och jag började jobba mellan 8.00-15.30. Efter arbetsdagens slut går jag direkt hem för att varje dag hitta min värdmamma bland grytor och kastruller. Väluppfostrad som jag är frågar jag till en början om jag kan hjälpa till, men se, det går inte för sig. Matlagningen vill hon ha för sig själv. På sin höjd får jag fylla på vatten i tillbringaren och jag ger upp mina försök att få göra något i köket.

Jag får nästan alltid mat först. Min värdmamma lägger upp en enorm portion och går sedan in till vardagsrummet. Där sitter jag kvar utomhus och äter med högerhanden som jag lärt mig att jag ska. Mitt sällskap är husets katt. Efter mig äter min värdpappa. Han kommer hem från jobbet någon timme efter att jag ätit klart och då sätter han sig till bords. Precis som jag har han bara katten till sällskap. När min värdmamma äter vet jag inte. Antagligen slinker det ner en del under själva matlagningen eller så äter hon resterna när vi andra är klara.

En andra dotter i familjen
Efter några månader har jag vant mig vid jobbet, maten och klimatet. Sättet att möta människor är långt ifrån det ofta respektlösa sätt vi har mot varandra i Sverige. Att säga emot en överordnad, föräldrar, chefen eller någon äldre, är otänkbart. I Sverige är jag van att kunna diskutera fram lösningar även om jag inte tycker likadant som min mamma. Tack och lov att mina värdföräldrar är vana vid västerländska ungdomar som de har haft boende hos sig tidigare. De är vana att diskutera med mig och inte sätta sig över den som är yngre.

Jag kommer på mig själv med att kalla mina värdföräldrar för mamma och pappa utan att tänka på det. Jag lyssnar på tips från min värdsyster precis som jag tar råd från min äldre bror hemma i Sverige och jag käner mig verkligen som en andra dotter i familjen. Det är så naturligt helt plötsligt att jag inte vet när övergången sker. Det började nog gro i mig redan första dagen och bandet som växte mellan mig och min familj i Ghana blev bara starkare och starkare för varje dag som gick.

Efterord
Nu är jag på väg tillbaka till Ghana. Till min mamma och pappa. Till min syster och hennes dotter som nu har blivit stor. Jag är på väg hem till min familj. Min andra familj.

Lisa Axiö, volontärprogrammet Ghana, jan-jun 2003